The girl in the ruby dress

Undrar hur lite man ska behöva väga för att få nån hjälp? Är runt 159 cm lång och väger 51 kilo. Alla mina kläder är för stora och det gör ont att ligga ner för att jag är så jäkla benig.

Sitter hemma i väntan på att åka till Elgiganten och skaffa nya dammsugarpåsar, sen träffa älsklingen på bussen för att åka ut till campus ihop. Han ska mata katter medan jag ska vänta hos en kompis under tiden. Han har ju fått jobb nu, min duktiga lille älskling. Jobbar på ett företag i Växjö och stormtrivs, vilket jag är världens mest stolta flickvän för. Han e världsbäst.

But I couldn't tell you
Why she felt that way
She felt it everyday
And I couldn't help her
I just watched her make
The same mistakes again 

What's wrong, what's wrong now
Too many, too many problems
Don't know where she belongs
Where she belongs 

[chorus:]
She wants to go home but nobody's home
That's where she lies broken inside 
With no place to go, no place to go
To dry her eyes broken inside 

Open your eyes (open your eyes)
And look outside
Find the reasons why (why)
You've been rejected (you've been rejected)
And now you can't find
What you've left behind 

Be strong, be strong now
Too many too many problems
Don't know where she belongs, where she belongs 

[chorus:]
She wants to go home but nobody's home
That's where she lies broken inside
With no place to go, no place to go
To dry her eyes broken inside 

And her feeling she hides
Her dream she can't find
She's losing her mind
She's fallen behind
And she can't find her place
She's losing her faith
She's fallen from grace
She's all over the place (place)
Yeah (yeah) oh..oh...

[chorus:]
She wants to go home but nobody's home
That's where she lies broken inside
With no place to go, no place to go
To dry her eyes broken inside 

She's lost inside, lost inside (oh, oh) 
She's lost inside, lost inside (oh, oh) 
Oooh

Self hatred grows in me like cancer
I can't locate its whereabouts but its feeding on its host
I expected him to have the answers
me
Now he fears me like a ghost

Self
I thought I taught him how to love
 -fulfilling prophecy
You're the only guaranteed loyalty
In this town
, I'll never love again
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to yo
u

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
ry pound I shed
Speaks
This failure of a girl
I'm settled now
The show of mine consumes me
But ev
e volumes of my lack of self control

Self fulfilling prophecy
 of
Well intentioned mothers
Starving daughters
Wo
You're the only one that dare speak truth about me
In this tow
nrried lovers
I swear to you, I'll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me

Starving daughters
Worr
In this town filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughter
sied lovers
I swear to you, I'll never trust again.

Det finns anledningar till att 90-talister kallas för den förlorade generationen. De är odrägliga, låter, är respektlösa och verkar inte alls ha gått i skolan. Längtar verkligen inte till den dagen då en 90-talist faktiskt besitter världens mäktigaste poster eller är statsminister i Sverige. De tar för sig på ett sätt som får en att vilja börja leta efter napalmförsäljare på nätet, dvs tror de får gå före för att de är yngre och puttar hårdhänt undan en från köer med en utstrålning som skriker att "här ska jaaag vaaaa!".

Vad de själva antagligen inte vet är att de är finanskrisbarn som istället borde va tacksamma för det lilla de har. Alla vi som minns det hemska 90-talet vet att det är så. Allt med det decenniet är hemskt; de födda barnen, musiken, klädstilen och riket. Det är utan tvekan årtiondet som gudarna skapade på fyllan och sen fick en tio år lång panikångest för. Fråga Sovjetunionen, Carl Bildt och Tjeckoslovakien.
Är själv född under the golden 80's, så jag vet med sannorlikhet att det är så.
Det är den sista vettiga generationen med bra musik, snygga färger, gräsliga frisyrer, Magnum, gröna grodan, snygga män och hyfsad ekonomi. Nyårsnatten 89 hände nåt hemskt, uppenbarligen.. den första 90talisten föddes den 1 januari 90 och med det gick det bara åt helvete. Allra värst var när man började skolan 1991, fy fan.

Man ska respektera de äldre, ungjävlar. Annars slår vi er i huvudet med rullatorn och nackar er med käppen. Det blir inga jävla drops eller guldtior till er, det ska gudarna veta!

- Vad gör ni då?
- Spelar wii
- Haha, du står på alla fyra och han säger wii när han träffar rätt?
- Nej...

Utdrag ur smskonversation med EF:s ordförande och en av mina bästa vänner som också går under pseudonymen Labila Kabila.

Bara timmar senare har jag och Kent denna konversation där han kommenterar nån på Donkey Kong:
- Haha, kolla han har sagga i ansiktet! Tomteskägg! Vill du ha tomteskägg inatt? Du kan få va tomtemor.
- Om jag får måla dina kulor.

De har samma hårfärg, typ samma längd och ögonfärg, de är födda samma år och Kent har namnsdag på herr ordförandes födelsedag, de har samma efternamn, har samma intresse (säger fan inte vad här, haha!), gillar mig båda två fast på olika sätt och Kent bor ju i hans hemstad. Hur kan en av mina bästa vänner och killen jag dejtar va så sjukt lika? Enda skillnaden är väl att Kent inte tycker om sport om man bortser från gyttjebrottning för brudar. Och jag vill bara ha ett fotbollsspel till wiiet om Frank Lampard är med. Vafan, han är ju den enda heta fotbollsstjärnan jag har sett. Och nej, han är inte ett dugg lik min gamle crush Freddybjörnen, som en del har påstått genom åren. Har dock samma hår- och ögonfärg som my truly. Rätt ska va rätt, ska han få youporna och kolla på "sport" så ska jag bannemej få dregla efter Lampard, som det äkta Man Unitedfanet man är, eller? Host, host. Vilken Unitedkopplad (aktiv och fd) fotbollsstjärna ska man kolla på då, Cristina Whorenaldo? Nä tack, bögporr är inte riktigt min grej.

Glenn hävdar även att det är jag som är fotbollsfrun. Jag gillar fotboll och blev tydligen gift med Kent inatt när jag sov. Kul att missa sitt eget bröllop sådär, eller inte ;) kul påhitt, dock.

Ack pågar små, vad härliga ni är!

Kentish, I don't mind if you're unkind. You're reminding me. Of me

Jag hatar julen, december och allt som har med slut och årsskiften att göra. Är sårad, frusen, misslyckad, olycklig, ensam och har krossat hjärta pga några saker han sa. Han jag har missuppfattat så himla mkt att det gör ont. Är inte slut och vi tänker inte göra slut heller. Det gör bara så jävla ont och tårarna pressar bakom ögonlocken som en klämd vattenballong. Har kanske planer på att fira jul med honom också, i all ensamhet. Julen och att åka hem lockar inte ett skit. Lär inte åka hem även om han gör det ändå, blir ändå bara ett jävla liv. Då firar jag ensam med katten istället. Nyår vet jag inte heller nåt om, inga förfrågningar om vad jag ska göra, som vanligt. Får väl sitta ensam då också, som majoriteten av alla andra nyårsaftnar. Ingen vill fira med en misslyckad gamling som ändå har ålderskris och är oälskbar. Man kan iallafall inte få känslor för mig, så är det bara.. alla som har lyckats har orsakat nån form av naturkatastrof. Nä, ska lägga mig och gråta på sängen igen.

 

All i want for christmas. Is you. Or is it really so?

Nej, det hade jag verkligen inte gjort. Räcker väl med att jag e döpt i kyrkan vars kyrkogård helvetet på jorden Quissling ligger begravd på? Död 24 oktober 1945 - check, det är han. Grejen var mest den att det hade min bror gjort. Åt mig, i lördags. Var det i samma stund som jag låg på akuten och fick hjärtmassage eller?

i'm telling you what it's going to be like
Döden är en minst lika stor besvikelse som mitt jävla liv just nu. Det enda man minns i slutänden är det där jävla mörkret som etsar sig fast. Inga gyllene portar, inga änglar, ingetjävlating. Religionen kan gå och skjuta sig själv i arslet för det finns inget förutom ett enda jävla mörker på andra sidan. Allt är nattsvart. Jag påstår hela jävla tiden att jag inte minns, men jag minns mörkret. Och folk jag trodde jag kunde lita på som visade annan kulör.  Ser inte fram emot nånjävlating. Är inte rädd för nånjävlating. Inget skrämmer längre, har redan sett döden. Finns inget som omöjligt kan skrämma mig längre, inget levande ting iallafall.

Linnéa tycker att jag borde ta upp massmediabiten. Hon är övertygad om att jag passar där, och kanske är det så efter alla år med skrivkramp. Behärskar InDesign, öststatskloster och att idrottsmän är samhällets trälar.

Jag orkar inte.

Jahapp.. nu är processen i gungning. Fick diagnosen undernärd efter att EKG-proverna visade på detta. Ska dit igen om några dagar och ta bland annat nya sköldkörtelprover, trots att jag gjorde ett sådant test i februari, och då fick reda på att jag inte bär på den genen som ger nån sköldkörtelsjukdom och som har drabbat några i min närmaste släkt. Det kan tydligen hoppa på en ändå, sa de. Svensk sjukvård är för underbar. Var helt inställd på en remiss till psyk när han sa att mitt hjärta slår för sakta till följd av sockerbrist, som beror på undernäringen. Ingen remiss än, men däremot fick jag en tid i en rökavvänjningsgrupp. HMMM!? Har funderat på att trappa ner, så det var inget som jag tog illa vid mig av. Läkarn blev ganska orolig när han fick svar på hur ofta jag äter under en vecka.. han tycker man minsann bör äta oftare än 2 ggr per vecka. Jo, det kan jag hålla med om.. men grejen är den att jag aldrig är hungrig oftare än så. Jag kan helt enkelt inte hjälpa det, och Kentan mfl underbara själar har försökt få mig att äta men det krävs bara en barnportion (lite pasta och kanske 4 köttbullar) för att jag ska känna mig proppmätt. Har dock varit duktig och käkat mackor (med kaffe och mjölk, här snackar vi 1 point per kopp) i sängen ihop med Kentan, innan han skulle iväg på sin föreläsning på uni. Myspys kan man säga, kollade på nåt politiskt på SVT också och började diskutera varför de har 3 politiska kurser/program på samma universitet. Har Europaprogrammet, statsvetenskap och politologi i Växjö, kom vi fram till. Varför då?

Nåja, fortsättning följer om undernäringen.

 

Hyresvärden har varit här och fixat duschslangen, som gick av när jag duschade. Mindre skoj att tvätta håret under kranen, känns ju helt svinto. Man kan verkligen fråga sig om besiktningsmannen var blind, så många fel som har fått åtgärdas redan.. 2 av fönstrena är igenmålade så de kan man inte öppna alls ens om man tar i, köksdörren går inte stänga, så den ska fräsas bort, ett dörrhandtag var löst och nu detta. Vad mer ska hända?

Har ringt till vårdcentralen och bokat in ett besök idag vid 14.15. Jag orkar inte kämpa längre. Ska ta prover och förhoppningsvis få hjälp med att besegra monstret jag har slagits mot i sju år nu. Minskar i runda slängar 1 kg om dagen, tappar hår och fryser konstant även med kläder på. Gör ont att sitta på hårda ytor och att ligga på sidan. Såna där normala problem, inte.

Det bästa är att jag har stöd från den finaste som finns, han som är så oerhört söt när han sover bredvid mig i min 140-säng. Han som kom hem från Skåne igen och fortsätter träffa mig. Han stöttar mig allt vad han pallar i min kamp liksom jag stöttar honom i allt vad han pallar i sin egen kamp mot sina problem. Är så oerhört tacksam att ha nån så pass underbar i mitt liv. Känner mig trygg och att jag kan ge all min tillit för honom, det är verkligen ingen lögn.

 

Återkommer efter doktorn. Puss

 

 

Kentan, du är den finaste som finns

"Det mest kränkande en kille kan få höra är att han är söt eller gullig. Lamm och hundvalpar är söta och gulliga, inte killar!"

Sa en vän alldeles häromdagen, och det fick mig att rodna för alla gånger jag har sagt till en kille att han är söt eller gullig. Hur är det, känner ni er som en valp eller annat ungt djur när nån kallar er söt, killar?

 

Själv kan jag nog känna mig som en söt liten småflicka eller sockerbit när nån kallar mig för söt. Kan bero på att jag kallades för Gullet av mina grannkompisars föräldrar hela uppväxten. Mina syskon var inte lika snälla, de kallade mig mest för "Degen" för att jag hade gräddfeta kinder som barn. Sen sa de att jag var ett kastlöst hittebarn från Indien eftersom jag inte har samma färger som nåt av syskonen. Det är ett hårt liv man lever som yngsta barnet. Definitivt ett hårt liv som har fått mig att välja helt andra vägar än mina syskon.

 

Exempelvs så saknar jag mitt liv som "journalist" ibland, men jag förlorade glöden helt. Den slocknade som vatten på eld och dess aska sved i ögonen. Jag har dock kvar drömmen om ett krönikörjobb på Smålandsposten. Hint, läsande journalister! Hint. Klart jag kan skriva för sporten igen, men jag är öppen för andra kategorier också. Dock inte politik, no friggin' way att jag ger ut mig på ett politiskt vatten. Kommer bara drunkna likt en badanka som man har fyllt med vatten. Vaddå, jag är moster och faster till 7 underbara barn och jag är född på 80-talet. Klart jag fyller badankorna med vatten och låtsas att de är krigiska fiender när jag badar hemma hos mina föräldrar! Är ju dödstrist att bara sitta still och päsa i badkaret. För att lämna mina baderfarenheter och återgå till ämnet så saknar jag även Alvesta postterminal ibland. Hade skitkul där när vi memorerade postnr och sköt gummiband på minröjarjocke från Moheda tills han blev sur och började fräsa. Kan fortfarande urskilja om det är en storstads innerstad eller inte bara genom postnumret, trots att det är jättemånga år sedan jag förlorade jobbet och vikariatet i tårar.

 

Nej nu blir det mer kaffe. Jag älskar kaffe och Morrisey som don Diego älskar tårta. Ja, jag gillar liknelser.

 

---

K: For me, to believe in you and trust you, and knowing that I can, makes me feel like the best damn thing your eyes have ever seen. I don't need another, better man than you. Noone is intersting enough for me like you are.

det gör bara så jävla ont och mitt självförtroende är i botten.

Skåne står ganska lågt i kurs nu. Det tog tillbaka den finaste, porrigaste, bästa, snyggaste och charmigaste pågen av de alla för några veckor. En helt underbar människa och vän som jag har träffat nästan varje dag i 1,5 månader och delat tårar, skratt, mys, pussar och osämja med. Det har varit skitmysigt att vakna upp jämte honom och dricka Nescafe, eller kärringkaffe som jag brukade säga, har jag fått lära mig. Jag har funnits där varje dag för honom när han har gått igenom både lyckorus och skit, och han är en sån person som man bara behåller livet ut som antingen vän eller nåt mer. Han dök upp från ingenstans, som vän till en vän, och färgsatte hela min vardag på några få ögonblick. Nu är han saknad sen några timmar tillbaka, träffade honom precis innan han skulle med bussen ner till stationen. Kan nästan ta på vårt senaste "hejdå" som innehöll långa, hårda kramar, kyssar och löften om att höras av senare.

Jag vet varför han har åkt hem och vi inte kommer ses förrän i september, och han är så jäkla stark att man blir stolt. Du kommer klara det här med bravur, sötis. Jag tror på dig, hejar på dig, finns här för dig. Jag tycker om dig. Även om jag saknar dina leenden och att se dig.

Flyttpacka, tvätta och sova för att inte höra av mig stup i kvarten också är mina planer för hela den här veckan. Han behöver massor av egentid. Jag behöver bara en viss mängd tid för att hamna i balans igen.

Ring mig, jag tänker på dig när jag dricker kaffe.